Ett litet urval av mina texter

Att se.

På inkorgens ikon lös en röd 3:a. Chefens ord ekade i huvudet ”Olästa mejl måste kontinuerligt hanteras”, Jag klickade på det första olästa mejlet, såg upp och slogs av att de andra såg ut att ha flera saker på gång samtidigt. 

Allt såg så självklart och enkelt ut. Någon hämtade kaffe och diskuterade livligt någonting om veckans planer med en annan kollega. Ett par andra skrattade åt något vid kopiatorn, de tog emot papper som matades ut i väldig fart medan de var inne i ett samtal om löneutvecklingen på företaget. 

Jag såg ner på datorskärmen igen, läste samma mejl några gånger om. Men information fattades, vad ville personen egentligen?

Min överordnade kom förbi, “hur går det?”

Jag harklade mig, “jodå..” med ett “bra” och en klapp på axeln gick hon förbi mitt skrivbord. 

Med halvöppen mun satt jag kvar med frågor jag nu inte förmådde mig att ställa. Frågan var retorisk och som jag inte någonsin förstår sådana automatiserade så kallade artighetsfraser. 

På vägen hem snurrade tankarna. Kraften var borta, samma känsla som igår. Nu ska jag hem till familjen som jag älskar så högt och ge av mig själv fast inget finns kvar. Jag vet inte, kanske är jag bara dålig på att vara människa. 

Allt som är vackert. 

Man säger att allt som är vackert också är förgängligt, 

men jag vill tro att allt det flyktiga i livet, 

kan i våra sinnen, göras tillgängligt. 

För det är det obeständiga som utgör 

det allra vackraste vi har. Ingenting varar. 

Så se allt det vackra du har kvar.

Jag har alltid sett, ibland låtsas som att saker inte skett. 

Jag inbillar mig, jag tänker snett. 

Jag har ofta fått höra och fått viskat i mitt öra, 

du känner efter för mycket, 

det här du tar upp är ingenting som finns, 

det är ingenting du ska beröra. 

Men sanningen är att jag oftast inte har fel, 

jag ser, hör och känner allt, av allt ni känner tar jag del. 

Idag är jag medveten om min sårbarhet 

och emellanåt blir jag ganska ledsen, 

över sorger jag känner av och ilskan och stressen.

När känslan tar över ett rum, 

så är det som att bli stum, 

jag är medveten om att ibland är det inte 

min angelägenhet men det kan göra ont 

att inte erkänna det man faktiskt vet att man vet. 

Jag älskar så innerligt, jag känner evinnerligt, 

och det är ofta min styrka. 

Jag lär mig att ta pauser, inte för långa,

men lagom så att tårarna inte ska bli alltför många.

Se samma saker. 

Kan det någonsin gå att veta om vi ser samma saker

Kan vi någonsin ta reda på om vi känner samma smaker

När jag ser på mänskligheten och hur den ter sig 

kan jag utesluta att de flesta är som mig 

Ofta har det inte varit till mig till gagn att se varenda skiftning, 

Nej, det kan viss dagar te sig som förgiftning 

det finns dagar då jag önskar vara en isprinsessa

för jag orkar inte in i känslan stressa 

Ja, människan tar olika chanser 

Vi ser olika nyanser

Det finns de som bara målet ser 

och endast strävar dit de ber

Och det finns de som känner allt de inte bett om

Som önskar att de kunde ta till sig lite mer lagom.

Kärlekshugg. 

När allt som känns är förhoppningar 

och förväntningar som grusats 

och gått i bitar. 

När livet inte blir som du tänkt dig, 

när allt förstörts av att du gått 

på oändligt många nitar. 

När du tror att du borde gått åt ett annat håll, 

åt motsatt riktning, 

ditt öde har formats och allt du hör är trösten av en tyst viskning. 

Du bygger upp ditt liv kring någon 

som håller dig väldigt kär men tvivlar 

somliga dagar på vart ditt eget fokus faktiskt är. 

Att vara så rädd för att samma misstag göra om och om igen, 

så tappar du fokus på livet, då skymmer du sikten.

Spiralen av analyserandet kring allt som rör ditt liv. 

Du sårar bara dig själv. 

Som att rasera allt du byggt upp genom 

att sprätta sönder allt med den vassaste av kniv.

Möten. 

människor och möten, 

ärr, skav, demoner, hjärnspöken. 

Att vara så som jag är

Innebär att känna starkt och hålla många allt för kär

Det jag konstaterar i rannsakning av min person 

är att jag ofta mig själv ger en känslomässig tron

Kärlekshugg är berättelser om livets alla språng 

ses utifrån en skör och stark på samma gång 

Lita på mig, jag känner allt, 

jag vet ofta när ditt hjärta är varmt eller kallt 

Det är därför jag själv kan bli så trött 

Det sista jag  vill är att du av detta ska bli stött.

Öden.

DU TALADE OM ÖDEN

SOM OM DU SAKER VISSTE

DU TALADE OM DÖDEN

SOM OM DU MÅNGA MISTE 

JAG UNDRADE OM TIDEN

SOM OM DU SNART LEVT KLART DIN EGEN

JAG UNDRADE OM DEN EVIGA FRIDEN 

SOM OM DU LÄNGTADE EFTER DE SISTA STEGEN 

DU VISADE MIG FOTON AV KVINNOANSIKTEN 

DE JAG SETT I GLASET I MITT FÖNSTER 

SÅ MÅNGA KVINNOR, UTAN ATT SE ETT MÖNSTER

VAD BETYDER MINA REFLEKTIONER 

KAN DE ALLA VARA JAG VID OLIKA STATIONER 

DU HADE INGA RAKA SVAR OM LIVET, 

DÖDEN OCH OM FRID

JAG DROG MIN EGEN SLUTSATS 

VI ÄR ALLA BARN AV VÅR TID.

Ljusnar.

Det ljusnar av insikter

Bruset dämpas och tystnar 

Det minskar av inre konflikter

Jag vet nu till vad jag lystrar

Jag ödmjukar mig inför livet

Det svalkar i hjärnan, öppnar mitt hjärta

Nu kan jag ta klivet,

Nu förstår jag min smärta,

En melodi.

En melodi som känns

Så mycket mer än bara toner

Den liksom bränns 

Jag vill in i musiken

Jag vill förstå vad den väcker

Vem skapade den?

Det tycks mig att jag alltid känt så för musik

Jag lever för känslan som skapas

glädje, hopp, liv och mystik

Jag fylls av så mycket

Som 3 minuter register

Och jag så snabbt och innerligt kan fatta tycke 

Kan jag beskriva detta

det djupa mjuka och ärliga 

Som jag längtar efter att kunna berätta

Du ljuva musik som jag älskar dig

Ibland glömmer jag men påminns ibland

Det är inget annat än kärlek du ger mig

Bussen

Den vita och röda bussen saktade in. Pulsen ökade. Det var varmt och luktade smutsigt tyg. Längst bak hördes höga skratt. Ögon från välkända och okända blickar stirrade på henne medan hon sökte frenetiskt med blicken. 

Det kändes som en evighet innan hon såg de två lediga sätena. Hon såg ner i golvet och medan bussen startade balanserade hon sig bakåt och satte sig längst in med väskan kramandes i knät. 

Bussen hade börjat köra snabbare och hon kände hur pulsen sänktes, hon andades ut. Ännu ett moment över. Morgonens största första eldprov. Hon såg ut genom fönster och räknade stolparna utmed vägen. 

Händerna var trots den varma bussen, kalla kring väskan som hon höll hårt om, hon drog ner ärmarna på tröjan. 

En välkänd röst hördes plötsligt och hon stelnade till, någon ropade hennes namn. Men hon ville inte, låtsades som hon inget hörde. Bussen är ändå snart framme, tänkte hon. 

Hon märkte tidigt att känslorna kunde bli för stora i kroppen. Inte farliga egentligen, bara svåra att visa öppet. När något sorgligt eller starkt hände på tv:n kunde hon känna det bränna bakom ögonen, och snurrade runt med den snurrbara fåtöljen, för att inte visa känslorna. Inte för att någon sagt till att hon inte fick gråta utan mer som en instinkt. Som att hon behövde gömma det innan det syntes. 

Hon ville inte att föräldrarna skulle se hur starkt hon påverkades. Inte för att hon inte var trygg, utan för att känslorna kändes för nakna. Det blev ett sätt att vara i världen. Att känna väldigt djupt men försöka bära det tyst.

Momenten.

Bilen är tyst och varm, jag startar och åker en bit för att hon inte ska se mig från fönstret. Jag stannar och stänger av bilen. Mina andetag darrar när jag försöker dra in syre djupt in i lungorna, tårarna kommer, en efter en och andningen blir lättare. Jag gråter för allt som inte går, för allt som känns så mycket, jag gråter både för henne och för mig. Min dag är redan förbrukad och det som kvarstår är vila, om det går. Alla dessa momenten. Dom är mitt helvete. Momenten.